av Mirjam Kristensen — sist endret 2018-11-30T11:40:50+01:00
Mirja Unge er født i Stockholm i 1973. Da hun var barn flyttet familien mye rundt, og hun er oppvokst i Hälsingland, Sörmland og Skåne.

Mirja Unge
Mirja Unge har gitt ut tre romaner, Det var ur munnerna orden kom, Järnnetter og Motsols. Romanene er skrevet i et språk som forfatteren selv sier nærmer seg ”talspråk”. For en norsk leser vil kanskje de svenske tekstene uansett ha en fremmed og vakker klang, men også for svenske lesere er Mirja Unges tekster fremmede og uvante å komme inn i. Ikke bare er grammatikken ”feil”, men også rytmen, stilen og narrasjonen i teksten er annerledes enn det en er vant til å lese. Med disse fremmedartete, men sterke romanene, har Mirja Unge blitt en av Sveriges mest roste unge forfattere.

Mirja Unge fikk den svenske debutantprisen, Katapultpriset, i 1998 for sin debutroman Det var ur munnerna orden kom. I denne romanen møter vi Minna og familien hennes; storesøster Maja, mor og far. De bor på landet i Nord-Sverige. Minna har begynt på skolen, og har en katt hun elsker. Det er allikevel ikke en landlig idyll romanen presenterer, ingen trivelig oppvekstroman. Det skjer ting i familien, ting mellom de to søstrene, mellom faren og Maja, mellom faren og moren, som ingen kan snakke om. I alle fall snakker ikke Minna og Maja om det, og ingen snakker med dem om noe heller. Romanspråket i denne fortellingen har en sårbarhet som ligner Minnas egen. Det er som om mellom alt det innestengte, all tausheten i den lille familien, får ord, setninger og fortellinger piplet fram i Minna allikevel, og det er denne romanen.Mirja Unge / Det var ur munnarna orden kom

I en kort artikkel om hvordan hun skrev den første romanen sin, skriver Mirja Unge dette:

”Det var ju då nån höst, att hon Minna började smyga sig upp på min sängkant och sitta där och dingla med benen när jag vaknade om morgnarna, och jag sa åt henne att, "du kan sitta och dingla nån annanstans du." Men hon satt kvar och dinglade, och värre blev det för hon började följa med överallt och vara i vägen och retas och flina så jag blev förbannad en morgon och sa det åt henne att, "du kan ta bort det där flinet för jag har inte nån lust att skriva det du vill," då fick hon ner flinet och rödnade till i det där lilla ansiktet som uppnäsan satt i och pekade på kollegieblocket gjorde hon. Så jag fick sätta igång och skriva ändå, jag menar man vill ju vara ifred och skriva det man vill skriva och då kan man inte ha nåt sånt där löjligt litet finger som sitter och surpekar jämt, hon hade ju vårtor på det också. Jag är äntligen av med henne nu, det är bara det att någon annan verkar ha kommit och satt sig där på sängkanten istället.”

I 2000 kom Mirja Unges andre roman, Järnnetter, som handler om Bente. Hun bor på en gård sammen med moren og stefaren. Moren er psykisk ustabil og stefaren kommuniserer til Bente via lapper på kjøkkenbenken. Bente jobber på gården sammen med stefaren, men når kjæresten Leo svikter henne, reiser hun fra gården og inn til byen. Romanen om Bente, er som romanen om Minna, bygd opp rundt språket, muligheten for språk og hva språket betyr for vår selvforståelse og identitet. Hvorfor skriver Bentes stefar lapper til henne i stedet for å snakke med henne, og hvordan skal Bente forholde seg til de skrevne lappene? Hvordan skal hun takle at Leo har gått tilbake til gamlekjæresten? Bente er ei skikkelig guttejente som er tøff og jobber hardt, men som allikevel er sårbar. Når livet sprekker opp, vet ikke Bente helt hva hun skal gjøre og prøver å rømme fra sitt eget liv.

En annen som også rømmer, men som kommer tilbake, er Hanna i Motsols:

"En gång när hon spelat hade Marika kommit in og stått i dörren. Hon tuggade på torkade svartvinbär och klev in och kände på jorden i murgrönans kruka hon vände på bladen och sökte efter löss,
- vad är det du spelar varför spelar du sådär, du kan ju så mycket vackert.
- Men jag vill spela såhär.
- Vad får du det ifrån.
- Jag hittar på bara.
- Har du det där inuti dig?
- Ja men nu kommer det ju ut."

Motsols er Mirja Unges nyeste roman som kom i 2005. Hanna er ei ung kvinne på rundt 25 år. Hun har vokst opp i en familie med mor og to søstre. Morens og søstrenes livsstil er alternativ på mange måter. Moren, Marika, er en slags hippie og new age-entusiast. Hun ser elementånder, bruker pendel over maten for å se om den er spiselig, hun snakker om skytsengler, har ikke tv og lot ikke Hanna og søstrene spise godteri da de var små. Søstrene har fortsatt å leve som moren oppdro dem. De bruker ikke deodorant, ammer ungene til de kan gå og legger krystaller i Hannas jakkelommer. Hanna finner ikke helt sin plass i det livet moren og søstrene lever, samtidig som hun ikke helt vet hva hun vil gjøre med livet sitt. I venninna Thora finner hun en annen mulighet, en annen person å følge. Thora er selvstendig og egenrådig, hun har en sterk personlighet. De to reiser sammen til Filippinene, men Thora omkommer i en drukningsulykke og Hanna er alene igjen. Hun blir hentet av den ene søsteren tilbake til Sverige, og flytter inn hos den litt senile mormora i storbyen. Mormora, Oma, er opprinnelig tysk, hun slår ofte om til tysk midt i en setning og hun lager dukker som heter Hitler og Døden.

Motsols er bundet sammen av fortellingen om Hannas liv sammen med Oma i den svenske storybyen og fortellingen om oppholdet på Filippinene sammen med Thora og etter hennes død. De to fortellingene beveger seg i ulike retninger. På Filippinene er alt utrygt og mørkt, mens det finnes en slags trygghet i Omas leilighet fordi Hanna og mormoren sammen stenger verden ute når det behøves. Selv om fortellingen om Hanna til tider er mørk, er det også mye lys her. Humoren ligger og vaker i overflaten hele tiden. Hos Oma foregår det mye rart, og Marikas samtaler med datteren, grenser til det parodiske noen steder. Hanna framstår som en både sterk og svak personlighet. Ute i verden er hun svak og nesten hjelpeløs, men hun har allikevel en sterk selvfølelse som også er drivet i romanen.

I det følgende intervjuet gjort pr. e-post, skriver Mirja Unge om sine egne romaner og de 14 bøkene hun har anbefalt. Boklista finner du nederst på siden.

Intervju

Mirja Unge / Jernetter

- Før vi går inn på romanene du har anbefalt, må du si noe om hvordan du ble forfatter. Du har tatt den toårige utdannelsen ved Litterär gestaltning, men var det der det skjedde?

- Författare för mig handlar mer om den officiella rollen och den får man ju inte förrän man har debuterat. Men vad är en författare? På sätt och vis känner jag att jag försöker bli författare hela tiden och att det är nåt som ligger bortom mig. Man måste ju hela tiden åstadkomma något nytt för att vara författare, det är en skör identitet.

- Men du har kanskje hatt identitet som ”en som skriver” lenger enn forfatter. Når begynte du å skrive, og når kjente du at det var skrivingen du ville holde på med?

- Det var när jag gick på skrivarkurs och för första gången visade texter för andra som jag förstod att det kanske skulle gå på riktigt att hålla på med skrivandet.

- I intervjuer og artikler om ditt forfatterskap blir det ofte gjort et nummer ut av at du skriver for hånd og ikke på pc. Tror du selv at det er viktig, at det har noe med hvordan litteraturen du skriver blir til?

- Det är bara en vana jag har att skriva för hand, det är bekvämare, jag kan sitta var som helst och hur som helst. Men om det påverkar vet jag inte, fast allting påverkar väl, vad det är för omgivning, vad man lyssnar på för musik, vilken penna jag har, en hård penna, eller en mjuk… tröga tangenter osv.

Det är på nåt sätt mer prestigelöst för mig att skriva för hand, när jag skriver på datorn ser ju inte bokstäverna ut så som jag gör dem utan de är ”färdiga” och lite främmande och distanserade från mig. Men att jag skriver för hand innebär ju också att det blir en extra genomskrivning när jag skriver in texten, och i den omskrivningen brukar det hända mycket.

- Hvor tett henger det du leser sammen med det du skriver? Hender det noen ganger at du har lest en roman og så har det åpnet opp for en helt ny måte å skrive på, at du har begynt å skrive annerledes etter å ha lest den romanen?

- Nej, det känner jag inte igen. Men man är väl vad man läser… Fast jag undviker att läsa böcker med starka toner och rytmer när jag skriver. Jag kan däremot bli inspirerad av att läsa böcker som ligger långt från mig eller böcker som jag inte tycker så mycket om, det är som att jag då kan få syn på vad det är jag vill göra.

- Marguerite Duras har skrevet et sted: ”att skriva ligger mycket nära talets rytm”. Du sier flere steder at du skriver et slags ”talspråk”. Allikevel oppleves språket ditt som et ekstremt litterært språk (akkurat som Duras’). Har du en slags poetikk rundt dette ”talspråket”?

- Med talspråk menar jag nog att det inte är ordnat och strukturerat som det skriftliga. Inte ordnat som text. Men ingen talar ju som i mina romaner så det är ett skriftspråk också. Jag tror att jag känner rytmen och hör tonen när jag skriver och inte ser texten som text. Liksom när någon talar ser man ju inte heller text framför sig, eller ord, det är ljuden man lyssnar på. Kanske är det så när jag skriver också, därför kan jag bli så förvånad när någon påpekar att jag har skrivit en grammatiskt inkorrekt mening, jag har inte tänkt på det, för när jag lyssnat har meningen fungerat, i alla fall för mig.

- Så du hører deg fram til teksten, på en måte? Dette henger kanskje sammen med det vi kaller for ”stemmen i teksten”? Hvordan finner en fram til en sånn ”stemme”?

- Om jag visste det hade skrivandet varit befriat från mycket vånda. Jag vet inte, den kommer bara plötsligt efter en massa skrivande och letande. Förhoppningsvis kommer den...

- De to første romanene dine handler om unge jenter som vokser opp på landet. Omgivelsene deres er preget av hardt kroppsarbeid og lite kommunikasjon. Hadde du strategier i forhold til romanenes handling, eller er det noe som sniker seg langsomt inn mens du skriver?

- Nej jag har inte planerat dem nåt vidare. Det har nog handlat mycket om att hitta en ton, en röst och se vem som har den och vad den har att berätta. Jag tror att språket och innehållet är oskiljaktiga och har uppstått samtidigt, därför kan jag heller inte bestämma vad jag ska skriva om i förväg. Men efterhand planerar jag lite också. Den första romanen har ju egentligen inget narrativ, den beskriver mer ett tillstånd än är en berättelse, om jag planerade mer hade jag kanske kunnat få till en tydligare berättelse men för mig har själva berättelserna inte varit det viktiga.

- Tenker du noen gang på å skrive noe for leserens skyld?

- Nej några läsare tänker jag inte på, snarare tvärtom, om de dyker upp så förtränger jag dem. Själva utgivningsfasen är jag inte särskilt förtjust i. Jag tror att det är viktigt att skapa för min egen skull. (Det är en ständig kamp med prestationskraven och tvivlet och ekonomin.)

- I en liten artikkel du skrev i forbindelse med din debutroman, beskrev du hvordan Minna, hovedpersonen i den romanen, kom og satte seg på sengekanten din og dinglet med beina og nærmest overtalte deg til å begynne å skrive om henne. Er hovedpersonene dine en del av deg når du skriver?

- Det är som en ny vän som jag vill lära känna och utforska och sen blir jäkligt trött på...

- Hva betyr romanen som form, hvilke muligheter har romanen for deg? Eller; hvorfor skriver du akkurat roman?

- Jag vet inte faktiskt, det bara blir romaner verkar det som. Men jag är inte alls säker på formen när jag skriver. Med Järnnätter var jag osäker in i det sista och frågade min förläggare om det kanske ändå inte var en novellsamling jag skrev på.

Romaner är ju en hel värld att gå in i (vare sig jag läser eller skriver) och jag verkar gilla att vara länge i en värld sådär. Fast just nu känner jag mig nyfiken på andra genrer, långsamheten i romanformen kan vara väldigt frustrerande. När jag var yngre skrev jag mest bara poesi.

- På anbefalingslista di har du flere tradisjonelle romaner, som for eksempel P.O. Enqvist, Göran Tunström og Selma Lagerlöf, og ikke eksperimentelle romaner...

- Jag är inte säker på att jag tycker de är icke- experimentella. Men jag har nog läst mycket svenska arbetarromaner särskilt när jag var yngre. Selma Lagerlöf hörde jag läsas högt när jag var liten och hon har ett underbart språk, jag tycker om att vara i hennes hemlighetsfulla och märkliga värld där naturen är besjälad och verkligheten och fantasin flyter ihop. Med Tunström är det mycket det att han skriver på dialekt som jag trivs med.

- C.J.L. Almqvists roman fra 1834 og Selma Lagerlöfs roman fra 1891 er de eneste verkene fra før det tjuende århundre på lista di. Leser du dem fordi de er litteraturhistorisk interessante, eller er avstanden mindre?

- Nej jag tänker nog inte så mycket på historien och avstånd. Men Selma Lagerlöf blir man förvånad över att hon känns så modern. Almqvists roman tycker jag bara är en otroligt faschinerande berättelse om en androgyn.

- Janet Frame er på din liste, en new zealandsk forfatter med en sterk livshistorie og sterke bøker. Hva har en forfatter som Janet Frame betydd for deg?

- Jag har svårt att säga övergripande vad en författare har betytt, jag tror det är mer enskilda böcker som jag tagit till mig. Jag är ganska dålig på att läsa hela författarskap också sådär systematiskt. Ansikten i vatten är ju en självbiografisk bok om hennes vistelse i psykvården, den gjorde bara så starkt intryck på mig.

- Du har fire svenske, unge samtidige forfattere på lista di: Robert Kangas, Marie Norin, Jonas Hassen Khemiri og Mare Kandre. Hva representerer de i svensk litteratur?

- Khemiris roman är skriven på en invandrarsvenska och jag blev så glad av att läsa den. Likaså Kangas roman har jag valt för språkets skull. Han skriver som en monoton monolog utan skiljetecken, det blir väldigt intensivt.

- Du sier at romanen er en verden å gå inn i. Er det romanverdenen som fascinerer deg i for eksempel Nattskog av Djuna Barnes? Eller i Mrs. Dalloway av Virginia Woolf eller Vidunderlige kvinner ved vann av Monika Fagerholm?

- Ja, men med värld menar jag inte bara en fiktiv värld utan också en sorts språkvärld och som Fagerholms roman, en värld av detaljer och spänningar.

Mirja Unge / Motsols

- I den nyeste romanen din, Motsols, gjelder vel noe av det samme som du sa om Det var ur munnerna orden kom, at den er mer en tilstand enn en fortelling? En romanverden å gå inn i?

- Ja det är mer som en rundgång, att den slutar på samma ställe som den börjar på nåt sätt. Det går både framåt och bakåt samtidigt.

- Var det språket som drev skrivingen framover i Motsols som i de to forrige bøkene dine? Jeg fikk et inntrykk av språket var mer et verktøy i denne romanen, enn et tema?

- Ja kanske har du rätt i det, jag vet inte riktigt. Fast både språket och karaktären har drivit fram romanen, de hör ju samman. Men jag tror att man upplever en skillnad mot Järnnätter i det språkliga just för att Motsols är skriven i tredje- person och inte första. Det blir inte samma känsla av monolog utan ett avstånd mellan språket och karaktären. Det var som att berättelsen behövde det avståndet, jag försökte skriva i första-person men ändrade det sen. Det var ur munnarna orden kom är ju också skriven i tredje-person fast det kanske man inte tänker på just för att det ligger så nära huvudpersonen ändå.

- Nå har du skrevet og fått utgitt tre romaner. Ser du etter hvert noen tematiske røde tråder gjennom romanene dine? Har du fått sagt noe som du har hatt lyst til å si?

- Hitintills har det varit viktigt för mig med flickors/tjejers röster och världar, och att skildra dem. I Motsols var det vänskapen mellan Hanna och Thora som intresserade mig. Jag märkte efterhand att det var en vänskap som höll på att gå sönder och jag ville undersöka hur vänskapen egentligen såg ut mellan dem, vad den byggde på. Men Motsols bygger på relationer mellan kvinnor överhuvudtaget, mellan mormodern och Hanna och systrarna osv. I Järnnätter var det mer en manlig värld som Bente försökte förhålla sig till och överleva i.

- Vet du hva du skal skrive nå? Jeg har sett i et intervju at du også skal skrive dramatikk?

- Vad jag kommer skriva framöver har jag ingen aning om men just nu håller på och skriver en pjäs för Riksteatern som ska börja repeteras i höst. Den heter Var är alla och handlar om några ungdomar på en mack på landet.

Anbefalinger

Lenker

  • Svensk intervju med Unge i forbindelse med utgivelsen av Järnnetter.
  • Norstedts forlags presentasjon av Mirja Unge.