av Mirjam Kristensen — sist endret 2021-09-21T08:26:10+01:00
Catharina Gripenberg har valgt ut rundt 20 bøker som hun gjerne vil anbefale. I et intervju gjort pr. e-post, forteller hun om disse bøkene, og sine egne.
Brev från prärien

Bär under armen din trähäst.
Då är du trygg.
Då ser jag; där går du
och trähästen den
väjer inte en flisa med blicken.
Den står vid sin snidade tanke.
Inte som molnet. Molnet
kan inte klappra vid din sida
eller i din trappa efter regnet.


Catharina Gripenberg (f.1977) er født og oppvokst i Jakobstad som ligger nord for Vasa på Finlands vestkyst. Hun hører til den svensktalende minoriteten i Finland som snakker og skriver det vi kaller finlandssvensk, i likhet med forfattere som Edith Södergran, Märtha Tikkanen, Tua Forsstöm, Monika Fagerholm, Bo Carpelan og Claes Andersson. Catharina Gripenberg har gått på Forfatterstudiet i Bø i Telemark, og studert litteraturvitenskap ved universitetet i Helsingfors (Finland) og film i Århus (Danmark). I 1998 vant hun førsteprisen i en lyrikk-konkurranse, Arvid Mörne-tävlingen i Finland. Siden debuterte hun med diktsamlingen På diabilden är huvudet proppfullt av lycka i 1999. I 2002 kom den andre diktsamlingen hennes, Ödemjuka belles lettres från en till en, parallelt i Finland og Sverige. For den fikk hun den svenske litteraturprisen Stig Carlsson-priset. Catharina Gripenberg har også skrevet stykker for teater, og vært med på et teaterprosjekt som handlet om Finlands nasjonalskald, Johan Ludvig Runeberg.

I diktsamlingen fra 2007, Ta min hand, det vore underligt, griper hun fatt i noen av litteraturhistoriens store navn, som Edith Södergran, Virginia Woolf, Ovid og Robert Walser; ikke for å gjøre opprør mot dem, men heller for å leke og parodiere dem. I dialog med Södergrans tekster stiller hun også spørsmål om hvorvidt det er mulig å formulere det virkelige livet i litterært språk.

Catharina Gripenberg er etterspurt som oppleser på poesi-festivaler rundt om i Norden, og det er også et sterkt muntlig preg over diktene hennes. Stilen er preget av muntlig fortelling, oppramsing, henvendelser og formaninger. For eksempel: ”Lek inte vid dammen”, ”Vinka inte med handen så tränat”, ”Knacka inte på dörrar om dagen till hus där skiftesarbetare bor” eller ”Brevvän jag ska berätta för dig om intressen” og ”Öppna dörren lilla familj”. Når en først går inn i diktene hennes, oppdager en snart at en befinner seg inni et helt univers der tingene henger i hop på sitt eget vis. Catharina Gripenbergs diktunivers kan ved første øyekast minne om et jenteunivers, og noen kritikere har vært fristet til å kalle dikterkraften i det ”girl power”. I stedet er det et diktunivers der lengselen kan sette bensinstasjoner i flammer, der det finnes brennhete sommerfugler, nattarbeidere på skift og brevvenner man ikke skal avsløre interessene sine for med det samme. Catharina Gripenberg er ikke nødvendigvis opptatt av å beskrive et jenteunivers (selv om hun kan gjøre det også); hun er opptatt av ”hele det forunderlige mennesket”, som hun sier selv i det følgende intervjuet.


Intervju

- Før vi går inn på boklista di, vil jeg spørre: hvordan ble du forfatter? Og hvorfor bestemte du deg for å skrive dikt? Kommer alltid på Roy Anderssons film Sanger fra andre etasje hvor faren sier om sønnen: ”Han har skrivit dikter, han har blivit tokig”.

- Eller är det snurrig de säger i Roy Anderssons Sånger från andra våningen (”Han har skrivit dikter och blivit snurrig”)? Jag tror att jag delvis skriver/började skriva för att jag är ”snurrig”, eller: förvånad, förundrad, förvirrad över världen. Världen är snurrig, absurd, men vi går omkring i världen och ordnar i den och bor i den som om den och vi var självklara. När man skriver kan man låtsas-ordna, sortera, bygga, och då kan världen för tillfället kännas mindre snurrig: man kan försöka visa på det absurda eller ”snurriga” i världen när man skriver. Man kan göra ”protokoll” över världen och leka med ett språk och en ordning i dem.

- Ja, for du har sagt et sted at du fører ”magisk protokoll over verden”?

- Med ”magiska” protokoll tror jag att jag menade, att protokollen inte behöver, eller kan, ”stämma överens”. För hur är världen när den stämmer överens, eller är ”på riktigt”? Diktaren kan visa på hur allt är tillfälligt och snurrigt och fyllt av variationer och möjligheter i den hela tiden föränderliga världen. Skrivandet kan vara ett sätt att belysa att vi hela tiden försöker få ordning på kaoset, men att vårt språk även är kaos, tillfälligt, flyktigt, sorgligt, roligt. ...Så, jag tror att jag ”blev författare”, eller skriver, ”magiska protokoll”, för att jag har svårt att tro på den logik som vi bygger världen på, för att jag vill ifrågasätta och förundras, för att jag tycker livet är underligt och underbart, för att jag tror eller vill visa på ”snurrigheten”.

- Du har den danske systemdikteren Inger Christensen med i anbefalingene dine…

- Inger Christensen skriver dikt enligt matematiska system, och finner sin frihet i dem. Inuti systemet kan hon både dikta, och hålla dikten kvar ”i dikten”, på pappret. Det blir en fri och möjlig dikt inne i hennes system. Det är en fin kombination tycker jag. Christensens dikter, med sina ”betydelselösa” system, säger också något om hur vi skapar oss våra föreställningar om världen, om hur vi ordnar, bygger och definierar, bland allt som är tillfälligt och snurrigt.

- Det første som slo meg med anbefalingene dine er at verken Monika Fagerholm eller Tua Forsström er med på lista. Jeg ble minnet på noen av Forsströms dikt når jeg leste dine. I hvilken grad forholder du deg til den (kvinnelige) finlandssvenske poesien?

- Jag tycker om Forsströms dikt, bl.a. hennes sätt att använda sig av brevformen (som i dikten ”Bästa Marilyn Monroe”): den riktar sig till ett Du och bär på någon slags kufisk hänvändelse, den låter lugn och sansad men är både orolig och rolig och motsägelsefull. Forsström skulle nog egentligen ha varit på min lista. Jag har intresserat mig mera för Forsström än Fagerholm, Forsströms uttryck inspirerar mig mera.

Just nu läser jag Edith Södergran, som jag mest läste (och försökte skriva som) i högstadiet. Det är roligt, och kontrastfyllt, att läsa Södergran igen efter så lång tid, och efter att det senaste året mest läst den danske systemdiktaren Per Højholt som jag skrivit mitt slutarbete för universitetet om. Vilda humoristiska språkliga konstverk i Højholts stil är sällsynta i finlandssvensk poesi. Innan min debut tyckte jag att den finlandssvenska poesin ofta var onödigt självhögtidlig och stel, och jag ville på något sätt göra uppror mot detta. Men det är väl en vanlig debut-tanke i litteraturen: man vill välta om, damma av, skratta i traditionen. Och sedan hittar man humorn och leken där ändå, i traditionen.

Att läsa finlandssvenskt blir brokigt och olikt: vi är för få för att kunna gruppera oss i olika riktningar och stilar. Vi får hålla ihop hur vi än skriver. Vi får samlas kring en enda tidskrift allihop. Det kan vara både demokratiskt, och unket. Jag intresserar mig inte särskilt för kvinnlig (finlandssvensk) poesi, eller tänker på dikt ur kvinnligt eller manligt perspektiv. Vad som intresserar mig är dikten själv. Jag läser finlandssvenska poeter såsom bl.a. Forström, Eva-Stina Byggmästar, Lars Huldén, Claes Andersson, Ralf Andtbacka och Heidi von Wright (ja, och äldre saker så som Mirjam Tuominen och Gunnar Björling).

- Jeg tror jeg sier kvinnelige finlandssvenske forfattere fordi jeg har fått inntrykk av at de kvinnelige forfatterne står sterkt i den finlandssvenske tradisjonen. Tikkanen og Forsström har for eksempel gitt ut antologien Du tror du kuer meg liv? Dikt av finske kvinner. Og du blir også trukket fram som en dikter med egen ”girl power”. Åsa Stenwall skriver i et utdrag som presenteres på hjemmesiden til det finske forlaget ditt: ”Catharina Gripenberg är både med sin person och sina texter representativ för den ”feminiserade” tendensen i den litterära offentligheten”. Hva syns du om en slik karakteristikk av arbeidet ditt?

- Jag vet inte vad som menas med ”feminiserande tendens”. Kanske det att jag är kvinna och skriver är nog? Jag tycker det är förkortande att tänka på skönlitterära texter enbart som t.ex. ”kvinnliga” eller ”feminiserande”. Jag intresserar mig inte för feministiska tolkningar, jag vill fundera över dikten i sig. För mig skulle det vara tråkigt att sitta och tänka på att skriva i ett ”feministiskt” eller ”kvinnligt” budskap: det skulle kännas som om det inte blev så mycket rum över till dikten själv då, som om den fick trängas med något redan bestämt, som om den inte fick ett ”eget” liv. Jag är intresserad av hela den förunderliga människan, av det underliga jaget och texten, istället för en ”feminiserande tendens”.

- Du tilhører minoriteten av svensktalende i Finland. Hvor viktig er tilhørigheten til det svenske språket og Sverige (Sveriges litteratur)? Hvor befinner den finlandssvenske litteraturen seg i forhold til finsk og svensk litteratur? Hvor befinner du deg?

- Sveriges litteratur betyder utsikt, frisk luft. För mig känns det fint att komma från en minoritet, och få vandra i och låna och undersöka det rikssvenska härifrån. Då får man både och. Då har man ”något eget” i det större rikssvenska sammanhanget. Att tillhöra en minoritet kan även göra en mera synlig.

Jag läser mer dansk, norsk och svensk litteratur än finsk. Jag måste arbeta mera med språket när jag läser på finska. Fast jag egentligen tycker att den finska litteraturen är i en klass för sig. Där den finlandssvenska litteraturen kan kännas sirlig, utsmyckad och akademisk, känns den finska okonstlad, oförljugen, magisk, modig.

- Den svenske forfatteren Mirja Unge har sagt at hun skriver svensk ”talspråk” i sine to romaner. Diktene dine har også et strøk av ”talspråk” og du har blitt berømmet for opplesningene dine. Hvor mye betyr det muntlige når du skriver?

- Jag är intresserad i berättarrösten: hur låter berättaren, vad säger den, vad säger den inte? Vem är det som håller låda? Vem är det som sitter och skriver? Innan jag börjar en dikt/text kan jag höra en röst eller en utgångspunkt som säger ungefär som så: ”hör här”, ”lyssna nu”, ”nu ska du få höra”, och så trillar orden ut efter det, och det blir ofta ett tal som tar form på pappret. Därför har jag också tyckt om att skriva för teater (jag har skrivit två enaktare som framförts på teaterscenen), det har känts som en enkel och fri form: att få sätta talet i mun på personer och gestalter på scenen. Det har också varit roligt att leka med dialekt och förkortningar i diktandet, som en slags märklig införståddhet.

- Leser du andre bøker nå enn før du debuterte, eller er det de samme forfatterne du kommer tilbake til om og om igjen?

- Jag läser vitt skilda författare, men mest dramatik och dikt. Jag vill inte sitta för länge och bläddra fram och tillbaka i mina favoritböcker: det finns redan för lite tid till alla böcker man borde läsa. Enskilda dikter som fascinerat mig (som t.ex. dikten ”Men jeg ville heller ikke det jeg ville” av Pia Juul, eller ”I am an architect in Vienna” av Michael Palmer) återkommer jag till, för att försöka komma underfund med, vad det är med dessa dikter, som gör att jag vill läsa dem om och om igen: hur är de gjorda, varför är de lika spännande varje gång?

I våras var jag med om att skriva en beställningspjäs för en teater i Helsingfors om Finlands nationaldiktare J.L. Runeberg (som skrivit bl.a. krigseposet Fänrik Ståls sägner och vår nationalsång). Jag läste igenom hans 1800-talsdikter, dramer och hymner (något som jag inte skulle ha valt att göra självmant). Jag tror att det är bra att ibland få en omgång av sådant som man själv inte skulle välja att läsa: man kan låna och använda, och omskriva detta främmande material, till något eget. Man får arbeta ”mothårs”, mot vinden.

Jag läser många böcker på en gång, ett femtontal, rastlöst, i ett letande efter nånting. Fångar en bok mig läser jag den långsamt och noga. Det måste kännas rätt (ofta redan från början), annars lämnar jag ofta boken halvläst. Jag läser bitar ur böcker, en dikt här, en där, och pusslar ihop dem. Min bokläsning blir lik mosaik. Jag kan läsa vitt skilda stilar på en gång, allt från antik, till Shakespeare, till ny ny dikt.

- Det er for det meste dikt på lista di, og som poet leser du kanskje mest dikt. Vi var så vidt inne på det i begynnelsen av intervjuet her: bestemte du deg tidlig for å skrive dikt, eller var det bare den formen som var mest naturlig for deg?

- När jag försöker skriva längre saker, romanlika ting, går de ofta itu. Bla bla bla, vad ska hända sen?, frågar jag mig mitt i. Jag orkar inte läsa böcker till slut, om de inte formmässigt är spännande eller om inte rösten är fin eller kufisk eller något annat. Intrigen gör mig ofta uttråkad. Är man mera intresserad av röst, språk, hamnar man lätt i dikten. Det sprakar mera om den. I den är det mera överskådligt att leka.

- Du har minst syv skandinaviske diktere på din liste. Mette Moestrup, Pia Juul, Ernst Ernst og Gunnar Wærness er unge, nye forfattere. Hvordan forholder du deg til de unge forfatterne i nabolandene? Holder du deg oppdatert, eller er det mer tilfeldig hvem du kommer over?

- Det är fint att det är så lätt att språkligt ta del av det vi skriver i Norge, Danmark, Sverige och svenskfinland, att vi får hitta varandra och varandras böcker, låna varandra och varandras böcker, fråga varandra vad som är på gång i de olika länderna, för att sen åka hem med frisk luft i hjärnan. Då blir ens ”arbetsplats” större, Norden som ett slags gemensamt skrivande fält. Man kan under dessa (tillfälliga) möten hitta diktare att dela någon slags (mindre tillfällig) poetik med.

- Hvordan er det å lese på norsk og dansk, som jo er fremmede, men allikevel kjente språk?

- Jag har bott ett år i Norge och tre år i Danmark, så för mig är det ingen större skillnad om jag läser på norska, danska eller svenska. Det finns små kontraster i dessa språk, som kan leda till kreativa missförstånd.

- Dubravka Ugresics roman Museum for betingelsesløs overgivelse kan minne litt om en magisk protokoll over verden. Ugresic skriver jo en slags elegisk katalog over sitt tapte fedreland, og sitt tapte liv. Hvordan forholder du deg til ditt eget liv i skrivingen? Du har mange referanser til forskjellige ting og personer. Er dette nostalgi?

- Jag tror inte någon författare skriver utan att använda sig av det egna livet på ett eller annat sätt. Man gör sig tankar, man är med om saker och ting, man möter folk, man blir glad, man blir rädd, man lär sig, man har ett minne, man hoppas, man älskar, man undrar. Allt detta är ju material som diktare använder sig av. Men man kan använda materialet på olika sätt och med olika mål. För mig har det varit roligt att få leka med detta material: man kan omskriva det, man kan överdriva, man kan ljuga, man kan använda det hur som helst, när texten står i fokus, när det blir skrift. Man kan leka med sin biografi, röra ihop biografier, leka med det att skriva sitt liv, belysa att man försöker skriva något så oskrivbart som ett liv.

- Hvordan forholder du deg til Historien?

- Jag intresserar mig för Historien på så sätt att jag tycker om att undersöka hur en historia berättas, vem som berättar den. Det att historien alltid är ett hopkok från någons mun eller hand. Historien har en baksida, och bakom den sitter den som dragit ihop hela historien. Det är roligt att spela med berättarens roll i en dikt/text. När jag skriver tycker jag om att arbeta med olika berättarröster, med ”opålitliga” berättare, med berättare som drar till, med repliker, retorik, talan.

I min andra diktsamling försökte jag delvis skriva ”oroliga historier” istället för ”roliga historier” (”vitsar” på svenska), där historien ”går itu”, där den som vill berätta historien blandar bort sig i historien, där det blir en lek med hur man berättar en historia snarare än en historia, där historien istället för att få sin poäng eller avslutning blir kvar att hänga i luften utan poäng (vilket var poängen), gåtfull och underlig.

- Hva har en forfatter som Tove Jansson betydd for deg?

Jag tyckte inte om Tove Janssons böcker när jag var liten, men när jag flyttade till Århus i Danmark hösten 2000 för att studera, köpte jag alla muminböcker i pocketserie. De första månaderna bodde jag ensam mitt på den danska heden medan höststormen blåste. Innan jag skulle sova låg jag och läste muminböckerna, jag läste dem alla den hösten, Trollvinter, Sent i november, Kometen kommer, Pappan och havet, osv. Det stämde att läsa de böckerna just då, borta hemifrån, i blåsten. I Sent i november är hela muminfamiljen borta och figurer och skrutt samlas runt deras tomma hus för att söka skydd inför vintern. Den hemlöse kan tillfälligt flytta in i Janssons böcker och ha sig i dem en stund. Muminböckerna är för mig böcker som man kan ligga i hålor och gryt och läsa, i väntan på att vårsolen sticker till en, eller att det börjar dofta av någon hemtrevlig gröt.

- Du har også en annen ”barnebok” på lista, Alice in Wonderland. Det blir stadig referert til Alice i ulike kulturelle uttrykk. Du har fotokunstneren Anna Gaskell som drar på Alice-motivet for eksempel, og i The Matrix sier Trinity til Neo: ”Follow the white rabbit”. (Da Alice in Wonderland ble oversatt til norsk i 1903 het Alice forresten Else!) Identifiserer dikteren Catharina Gripenberg seg med Alice? I likhet med Alice blir heller ikke du overrasket (i din undring over verden) om det kommer en hvit kanin hoppende forbi med klær på?

- Här finns ju fullt av vitklädda kaniner, eller annat utklätt folk (hur vet vi att vi inte klär ut oss, utan på oss?). Jag tycker om maskerad, cirkus, karneval, och jag tycker ”underlandet” kan vara lättare att förstå än ”världen ovanför”. I underlandet har alla de former som stelnat i vår värld blandats om som i en kortpacka, och ritualer, lekar, mönster, språk, logik, matematik, det vi kallar lärdom och visdom, ställs på huvudet och blottas. I underlandet lever de och mår bra i sina lustiga påhittade former. Djuren och figurerna verkar ha förstått att saker och ting ska ordnas, men det blir absurt det de gör, för de förstår egentligen inte meningen med det. Vår värld är underlandet, men vi har svårt att se det, för vi tror att allt är som det ska, ”för så har det bestämts”, … men av vem?

- Ulf Karl Olov Nilssons diktsamling Stammar er som en slags alt-i-ett-bok av forskjellige dikt og ”gjendiktninger” av Bibelen, Homer, Freud osv. Hva er det som fascinerer deg ved disse diktene, eller boka?

- Jag tycker om den för att språket tycks så synligt i boken. Och för att diktarbetet visas upp: så här har jag gått till väga (Nilsson redogör i Stammar för vilket material han använt sig av när han komponerat sina dikter, och vad han sedan gjort med det). Dikterna och diktaren avmystifieras, och hans utgångsmaterial och idéer är roliga, som t.ex. att klippa och redigera i sin fars dagböcker, eller lyssna på ett språk man inte förstår och skriva på sitt eget språk en imaginär översättning. Och när sedan orden kombineras och sätts samman så märker man vackra skarvar och kontraster, roliga meningar av språk och rester av historier.

- Hva tenker du om skrivingen av enkeltstående diktsamlinger? Skriver du samling for samling, eller skriver du dikt konstant, og så kommer det en bok når du har holdt på lenge nok?

- Min första bok var rolig att skriva just då jag skrev den. Men när jag skrev min andra bok var det delvis för att jag ville bort från den första, och på väg, in i något annat. Liksom jag i det jag nu skriver vill försöka pröva något nytt. Annars skulle jag inte tycka det är någon idé med att skriva. Jag vill försöka låta mitt skrivande genomgå olika faser och projekt. Jag vill lära mig och upptäcka på vilka sätt man kan skriva. Och gärna pröva olika genrer: dikt, teater, musikdrama. Jag måste ta pauser och läsa och fundera där emellan, för att få något under fötterna: vingar? fötter? gå bort-skor?

Anbefalinger

Merknad: Alle bøkene Gripenberg har anbefalt står på lista, selv om biblioteket ikke har klart å skaffe dem. I noen tilfeller har Gripenberg anbefalt et forfatterskap, og ikke enkeltbøker. Da kan du klikke deg inn på forfatteren og se hvilke bøker biblioteket har.